Catch and Release (2007) - 5/6

Clerks-regissören Kevin Smith hävdar ofta att han inte är någon skådespelare och att det var därför han i sina egna filmer tog rollen som Silent Bob, vars huvudsakliga egenskap är att han i de flesta av dem fäller en replik eller två som mest. Så hur förklarar han sin kritikerhyllade insats i Catch and Release, för övrigt den största roll han haft i en film som han varken skrivit eller regisserat? Med att regissören Susannah Grant lät honom ta replikerna och säga dem på sitt eget sätt.

Alla som sett hans frågestunder där han i flera timmar står och är rolig på en scen framför hundratals människor vet att han är intelligent, kvick, och karismatisk. Framför allt har han förmågan att vara rolig samtidigt som han förmedlar information och känslor. Det är också precis hans karaktärs uppgift i Catch and Release, så med andra ord begår han precis den handling som är mångas förstaval när det gäller att kritisera en skådespelare de inte gillar: han spelar sig själv. För en gångs skull är det sant, och skådespelaren själv erkänner det utan vidare omsvep.

Men just därför att Kevin Smith är alla de där adjektiven jag prisade honom med så fungerar det fantastiskt bra. Det är som att titta på de där frågestunderna, fast nu med en handling. Kevin Smith lufsar runt i morgonrock, sover bort hela dagar, dricker för mycket, äter konstant, kommer med djupa citat (som han känner till för att de finns på teförpackningar) och ger filmen ett varmt hjärta. Jag älskade varenda minut med honom och fann mig längta efter att han skulle dyka upp igen.

Vilket faktiskt nästan är synd, för det distraherar från en film som - trots kritiken den fått - är riktigt bra och en berättelse som är riktigt intressant. Catch and Release tar något så uttjatat som den romantiska komedin och utmanar dess formler, blandar formler, och övergår alla formler.

Jennifer Garner spelar Gray, en Coloradobo som precis ska gifta sig med sin älskade Grady när han dör i en olycka. Hon har inte råd att bo ensam i huset de tänkte dela, så hon hamnar i stället i huset han delade med sina kompisar Sam (Smith) och Dennis (Sam Jaeger). Fritz (Timothy Olyphant) är bosatt i Los Angeles men kom till Boulder för bröllopet och slår sig också ner i huset. Gray har aldrig tyckt om Fritz och det blir genast spänt mellan dem, inte minst för att hon redan på begravningen tvingas bevittna hur han sätter på en servitris i badrummet dit hon dragit sig undan. "I never understood why he was friends with you", säger hon. "You don't even seem to miss him."

Advokater blir inblandade för att reda upp arvet och eventuell gemensam egendom, och på så vis får Gray den första av många överraskningar. Grady hade ett konto hon inte kände till, ett konto med mycket pengar på. Och när hon tittar på kontoutdraget visar det sig att det inte var Gradys enda hemlighet.

Hon börjar rota i Gradys förflutna och inser att det var mycket som inte var som det verkade. Han var inte den ende med hemligheter - Dennis har sina och Fritz har sina. Det är nog bara Sam som är fullständigt ärlig och till och med han döljer ett djup.

Jag tyckte om Catch and Release. Jag tyckte om hur jag inte visste vad som skulle hända härnäst, vart berättelsen skulle ta vägen, eller hur relationerna mellan karaktärerna skulle förändras. Den har alldeles för många "karaktär hör något som inte var ämnat för hens öron"-stunder - när man måste ha en karaktär till att säga "that's the thing with small houses, everyone hears everything" är det ett säkert tecken på att det gått för långt - och den tappar både fart och kraft i slutet men som helhet är den riktigt lyckad. Kevin Smith stjäl showen genom att vara sig själv och utan honom skulle den här filmen inte ha den inbodda, genuina charm som nu gör den så älsklig, men den skulle fortfarande vara värd sina två timmars uppmärksamhet.