Oliver Tate (Craig Roberts) är en ung tonårspojke som vill vara cool och tuff, men han är alldeles för självmedveten för att lyckas. Alfahannar och översittare som Chips (Darren Evans) och Mark Pritchard (Osian Cai Dulais) bara är, de behöver inte tänka på det och planerar verkligen inte det som Oliver. Han försöker bli en av dem genom att attackera det konstanta mobbingoffret Zoe Preece (Lily McCann), särskilt eftersom hans kärleksföremål Jordana Bevan (Yasmin Paige) verkar vara pro-mobbing, men han är inte kallhjärtad nog och börjar känna med henne. Nästa plan är att skaffa en flickvän för att öka sitt street cred, och ovan nämnda Jordana är kandidat nummer ett. Hon har precis blivit dumpad för Abby Smuts (Elinor Crawley) och det ger Oliver öppningen han letar efter.
Olivers ställning och envisa svendom är inte hans enda problem. Hans föräldrar har inte haft sex på sju månader - det är sånt Oliver ser till att hålla reda på - och han oroar sig för att det inte ska hålla mellan dem. Fadern Lloyd (Noah Taylor) är en deprimerad och i Olivers ögon gråtrist marinbiolog och modern Jill (Sally Hawkins) låter blicken vandra mot nyinflyttade grannen Graham (Paddy Considine), en New Ageig motivationsföreläsare som bor med Kim-Lin (Gemma Chan) men verkar föredra Olivers mamma. Föräldrarna själva växlar mellan tryckt tystnad och en patologiskt ärlig frispråkighet som ger oss en aning om hur Oliver blivit som han blivit.
Submarine använder sig av överdrivet dramatiska konventioner med musik, ljus och klippteknik som accentuerar de relativt oviktiga händelsernas betydelse för Oliver, medan större inträffanden går förbi nästan obemärkta. Det här är den sortens film som verkar bestå av tusen små detaljer som alla vill nämnas i en recension, men vars egentliga gestalt går långt bortom sådana små tricks. De är till för att skapa stämning och skänka charm; Submarine är till för att fylla stämningen och sprida charmen.
Oliver är en besynnerlig men trovärdig karaktär. Vår inblick i hans tankevärld låter oss förstå hans speciella logik men vi förstår ännu bättre de övriga karaktärernas reaktioner på hans beteende. Jordana är inte mer erfaren av liv och kärlek och sex än han men - åtminstone utåt - mer cynisk, mer självsäker, mer mån om att framstå som just mer erfaren, och därför är hon den dominanta i deras förhållande. När hon plötsligt blottar ett behov går det mot deras outtalade avtal och Oliver revolterar utan att veta vad han gör. Han säger att det är för att skydda henne. Kanske tror han rentav på det.
Varken Oliver eller Jordana är trevliga människor, men på sina sätt vill de väl och skådespelarna fyller sina roller så bra att det är omöjligt att inte bry sig om hur det går för dem. Även om vi skrattar en hel del under tiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar