I en nära framtid - det som 1984 var en nära framtid, i alla fall - har Sovjetunionen invaderat Polen, Kuba och Nicaragua har invaderat El Salvador och Honduras, Mexiko härjas av revolution och NATO har upplösts. I Calumet, Colorado, sitter en high school-klass på historielektion när fallskärmshoppare plötsligt faller från himlen och kulorna börjar flyga. Matty Eckert (en ung och okänd Charlie Sheen) kommer undan tillsammans med några kamrater och hämtas upp av storebror Jed (Patrick Swayze), som skrider till handling som om han väntat på det här ögonblicket hela sitt liv. De skaffar vapen och ammunition, torkad mat och toalettpapper och flyr upp i bergen.
Där lever Jed och de fem ynglingarna vildmarksliv som deras pappa Tom (Harry Dean Stanton) lärde dem tills de måste veta vad som pågår nere i stan. Jed, Matty och Robert Morris (C. Thomas Howell) tar sig försiktigt till Calumet och upptäcker att kubanska och sovjetiska soldater håller staden i ett järngrepp, med beväpnade patruller och indoktrineringsläger. Där innanför stängslen finner Jed och Matty sin far, som säger åt dem att inte gråta, att hålla sig undan, och att hämnas honom.
Ungdomarna får hjälp av en gamling (Ben Johnson) som anförtror dem sina två barnbarn, Erica (Lea Thompson) och Toni Mason (Jennifer Grey), som till att börja med verkar symbolisera att man i krigstid måste skydda sina honor men snabbt blir hårdingar själva. Jeds lilla grupp har nu åtta medlemmar. De kallar sig Wolverines efter stadens fotbollslag, och börjar föra gerillakrig mot de invaderande arméerna.
Red Dawn är en gammal kultfilm, en film som man inte ser utan redan har sett. Det är alltid svårt att gå in i en sådan med öppna ögon. Jag kände till den genom referenser och parodier, och genom dessa hade jag fått för mig att det skulle vara en rah-rah-heja-Amerika-film, en överdriven halvkalkon befolkad av rödblodiga superhjältar som mejar ner onda kommunister på löpande band, high school-footballspelare som lätt spöar upp ryska elitsoldater. Det är den inte.
Visst har den ett politiskt budskap jag har svårt att ställa mig bakom; den är i princip en lång reklamfilm för NRA (något av det första ockupanterna gör är att använda vapenregistren för att hitta medborgare som äger lagliga skjutvapen) och survivaliströrelsen (Jed har till synes planen färdig för att överleva civilisationens undergång). När bröderna hittar sin far håller han ett litet tal: "I knew I was right. I knew it. You're alive. I was tough on both of you. I did things that made you hate me sometimes. But you understand now, don't you?" Det är inte mitt favoritbudskap och det är väldigt amerikanskt, men det gör inte filmen sämre; jag älskar ju även The Dark Knight som lätt kan tolkas på ett för mig motbjudande sätt.
Visst är gerillakrigarna orimligt skickliga, välutrustade och framgångsrika, men de hungrar, de fryser, de längtar efter fred, de tvivlar. De gråter, de blir arga. De påverkas av kriget, de bryter mot regler. De lider förluster, de tvingas konfrontera krigets realiteter.
Red Dawn handlar inte om high school-elever som sparkar kommuniströv. Den handlar om broderskap, lojalitet, rädsla, hopp, uppoffring och att slåss för det man tror på. Den förtjänar inte sitt rykte som cheesy åttiotalsfilm utan borde kommas ihåg som det välsnickrade actiondrama den är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar