En namnlös men tydligen lantlig stat förlorar sin ena senator och genast börjar jakten på en ersättare. Både guvernören (Guy Kibbee) och seniorsenator Joseph Paine (Claude Rains) låter sig kontrolleras av den politiske manipulatören Jim Taylor (Edward Arnold) som i praktiken styr sin stat och genom korruption tillskansar sig personlig profit. Taylor vill ha en kandidat men folket vill ha en annan och det slutar med att guvernören lyssnar på sina barn.
De vill ha sin ungdomsledare Jefferson Smith (James Stewart). Han är en ung idealist och patriot som kan citera Lincoln och Washington och älskar sitt land över allt annat. Oftast är oförblommerad flaggviftande USA-patriotism störande för den som inte råkar dela den, men den här gången fungerar det eftersom James Stewart gör Jefferson Smith till en så bedårande skapelse. Det han älskar med USA är det som är bra med USA och när han ser det dåliga vill han ändra det, inte sticka fingrarna i öronen och hävda att allt är fantastiskt.
Smith följer med Paine till Washington. Det visar sig att Paine var god vän med Smiths far och på tåget har de ett samtal om mannens liv och död. Smith lever fortfarande med hans ideal medan det för tittaren är uppenbart att Paine lämnat dem bakom sig. Paine och Taylor håller på att driva igenom ett dammprojekt som bara är till för att fylla Taylors fickor och det råkar krocka med Smiths älsklingsidé: ett självbetalande nationellt sommarläger för pojkar. Han arbetar ihop med sin tilldelade sekreterare Clarissa Saunders (Jean Arthur), som jobbat i politikens inre kretsar alldeles för länge och själv blivit cynisk.
Men Smith verkar besitta en egen magi. Han lyckas entusiasmera den till att börja med motståndskraftiga Saunders, han vägrar falla för Taylors frestelser eller rätta sig efter Paine, ens när den sistnämnde tar till så fula knep att den naive Smiths enda respons är att gapa stumt. Smith förefaller till en början vara enkel, nästan korkad, men så är det inte. Han bara tror på saker med en intensitet som man sällan ser hos vuxna, och han kan förändra världen med ren vilja. Det leder honom in i en ovanligt rar kärlekshistoria och det gör att han kanske kan segra mot korruptionens till synes oövervinneliga maskineri.
James Stewart och Jean Arthur skapar vitt skilda karaktärer som till slut når samma punkt från helt olika startlinjer och de gör det tillsammans med gnistrande karisma. Smith och Saunders förändrar varandras liv, förmodligen ännu mer än de ändrar Washington.
Det är märkligt att Mr. Smith Goes to Washington ens lyckades bli gjord. Censorn Joseph Breen avrådde Columbia från att göra filmen då den framställde USA:s styresmän i så dålig dager, och det gör den verkligen; Smith är en av få i Washington som inte är ruttna, korrumperade män med sedan länge döda ideal. Samtidigt är filmen oapologetiskt patriotisk och hett demokratiförespråkande. Den är inte emot USA i sig, tvärtom står den längst fram och viftar med stjärnbaneret, den är bara emot förvrängning av ideal och politisk korruption. Den förbjöds i Hitlers Tyskland, Stalins Sovjet, Francos Spanien och Mussolinis Italien; jag är säker på att filmskaparna såg det som meriter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar